Varför är det så svårt att säga nej?

Varför har du så svårt att säga nej, och varför ger det dig dåligt samvete? Den amerikanska psykologen Manuel J. Smith har ett bra svar.

TL;DR

Varför är det så svårt att säga nej?

Varför är det så svårt att säga nej fast man egentligen vill?

Det är en mycket bra fråga. Du har säkert någon gång varit i en situation där du vet att du egentligen vill säga nej, fast av någon anledning gör du det ändå inte. Och så sitter du där och har tagit på dig nåt som du faktiskt inte är speciellt intresserad av att göra, medan frustrationen långsamt växer.

Eller så har du till och med slutat reflektera över det, och helt enkelt accepterat att det är så det är: ibland måste man säga ja oavsett vad och sånt är livet.

Och det är visserligen sant — ibland måste man ju göra saker som man inte vill. Men ärligt talas så är det faktiskt rätt sällan, och oftast säger du nog ja snarare på grund av skuldkänslor, än för att du faktiskt måste.

Om du är som jag så har du upplevt den här situationen många gånger, och förmodligen var det inte speciellt länge sen sist. Kanske har du till och med nånting just nu som du önskar att du sagt nej till.

Men hur har du hamnat i den här situationen? Var kommer skuldkänslorna ifrån? Och finns det något du kan göra åt det?

Den amerikanska psykologen Manuel J. Smith har ett bra svar på det. Jag läste precis hans bok When I Say No, I Feel Guilty, som handlar om just det här. Boken är inte ny, den gavs ut 1975, och mycket har förstås förändrats sen dess. Men jag tror att Dr. Smiths perspektiv fortfarande är värdefullt eftersom hans förklaring av problemet både är enkel och vettig, och eftersom han också har en praktisk lösning på det.

Som vi ska se handlar det i slutändan om att du inte har lärt dig att hantera konflikter på ett bra sätt, och att lösningen på problemet är att ta tillbaka kontrollen över dig själv.

Problemets två delar: konflikthantering och manipulation

För att tydligare förstå vad som händer ska jag bryta upp problemet i två delar.

Först ska vi titta på hur du instinktivt hanterar konflikter, och sedan ska vi se hur den här instinkten tar sig uttryck genom en slags inlärd manipulation. Båda delarna hänger ihop med varandra, men det är bäst att gå igenom dem en i sänder.

Så först ska jag gå igenom konflikthantering, sedan manipulation, och sen till sist ska jag visa hur de tillsammans förklarar varför du har så svårt att säga nej.

Hur vi instiktivt löser konflikter: att fly eller fäkta

Att säga nej handlar i grund och botten om att hantera en konflikt.

För det är tydligt att det handlar om en konflikt, eller hur? Någon annan vill att du ska säga ja, men du vill säga nej. Vi har alltså en situation där din vilja är i konflikt med någon annans vilja, och du måste på något sätt hantera konflikten som uppstår.

Du har kanske inte reflekterat över här, och du har förmodligen inte lärt dig hur du ska hantera den här typen av konflikter — du har istället helt enkelt omedvetet hanterat situationen genom att agera instinktivt.

Just ordet instinkt är nyckeln här, och för att förstå vad som händer måste vi zooma ut rejält och titta på människans evolutionära utveckling.

I gemenskap med andra djur har evolutionen nämligen försett oss människor med två inbyggda system för att hantera konflikter. För ett par miljoner år sedan, när någon av våra förfädrar sprang in i en tiger på savannen, så kunde hon antingen a) springa för livet, eller b) stanna och ta fajten. Antingen fly eller fäkta alltså, som man brukar säga.

Dagens samhälle är på många sätt väldigt olikt livet på stenåldern, men trots det är vår biologi i stort sett densamma. När du möter en konflikt med en annan person i vardagen, så säger dina instinkter fortfarande åt dig att antingen springer du eller så slåss du, och du reagerar med rädsla (springa) eller med ilska (slåss).

På en instinktiv nivå händer alltså exakt samma sak idag som för två miljoner år sedan.

Passivt undvikande och passiv aggression

Redan här kan vi börja förstå problemet.

Att säga nej skapar alltså en konflikt, som triggar djupa biologiska instinkter som kan vara svåra att hantera, särskilt om du inte är medveten om vad som händer. Det i sig förklarar en del av svårigheten med att säga nej. Men det förklarar inte skuldkänslorna som uppstår, och det är ju ofta de som är det största problemet.

För att förstå hur skuldkänslorna kommer in i bilden måste vi se hur instinkten att fly eller fäkta idag oftast tar formen av passivt undvikande eller passiv aggression.

Som ordet passiv antyder uttrycker vi idag oftast inte rädsla eller ilska öppet, utan vi gör det på omvägar som är mer socialt accepterade — i de flesta konflikter är det ju inte längre accepterat att bara springa iväg, och ännu mindre att börja slåss.

Om du möter en våldsam människa så är det förstås fortfarande okej — och helt rimligt — att bokstavlingen fly eller fäkta. Men oftast när du vill säga nej så handlar det om vardagliga situationer där öppet våld helt enkelt inte är ett alternativ.

För att hantera såna icke-våldsamma konflikter människor emellan, lär vi oss som små att istället uttrycka våra instinkter att fly eller fäkta passivt. Så istället för att springa iväg så blir du passivt undflyende, och istället för att slå någon på käften så försöker du kontrollera hen genom passiv aggression.

En form av omedveten manipulation

När du tar till passivt undflyende eller passiv aggression försöker du i grund och botten att påverka en annan person att göra som du vill, fast utan att säga det rakt ut.

Men varför fungerar det? Hur kan något som är passivt påverka en annan person? Och vad har det med skuldkänslor att göra?

För att svara på det måste vi nu gå vidare från konflikthantering till den andra delen av problemet: manipulation. Och för att förstå vad det handlar om, så måste vi börja med att titta på vad som hände när du var liten.

Alldeles i början av ditt liv, när du var nyfödd, så kunde dina föräldrar (och andra vuxna) kontrollera dig rent fysiskt. Men rätt snart, efter att du hade lärt dig att gå och prata och förstod vad andra sa, så var det inte längre möjligt.

Fysisk kontroll övergick därför i psykologisk kontroll.

Dina föräldrar började säga åt dig vad du fick göra och vad du inte fick göra. Vilket förmodligen fungerade sådär bra, eftersom du liksom alla barn hade upptäckt ordet “nej!” och ville göra saker på ditt sätt. För att få dig att lyda började dina föräldrar därför att manipulera dina känslor för att få dig att göra som de ville.

Så till exempel när du inte ville äta upp maten, så sa de kanske åt dig att tänka på de som var fattiga och inte hade någon mat. Vilket du inte alls förstod eftersom det var helt ologiskt, men det planterade ändå omedvetet en skuldkänsla i dig — om du inte äter upp så är du på något sätt en otacksam och dålig människa.

Eller så sa de åt dig att du borde städa ditt rum för annars var du äcklig. Du visste inte vad det betydde, men du förstod av tonfallet att det inte var något bra. Och om du växte upp i en religiös familj så fick du kanske inte lyssna på en viss sorts musik och Gud förbjude dig att ha sex innan du gifte dig, då var det rakt till helvetet utan att passera gå.

Det finns miljoner olika uttryck det hela kan ha tagit sig, men poängen här är inte exakt vad dina förädrar gjorde eller inte gjorde, utan den underliggande principen. Istället för att säga att du måste göra något helt enkelt för att de ville att du skulle göra det punkt slut, så manipulerade de vuxna dig genom att bygga upp ett system av mer eller mindre godtyckliga regler.

Regler som ofta spelade på skuldkänslor — om du inte gör X så är du en dålig människa.

Att låta sig dömas av andra

På grund av det här började du döma dig själv inte efter din egen inre vilja, utan efter en uppsättning externa regler som du omedvetet internaliserat mot din vilja. Regler som nu kan användas av andra för att styra ditt beteende genom att påverka dina känslor.

Till exempel att det är fel att säga nej eftersom du borde vara hjälpsam.

Det är viktigt att förstå att allt det här skedde i stort sett omedvetet. Och när du blir manipulerad på det här sättet nu så reflekterar du mestadels inte över att det händer, särskilt inte i stunden. Om du reflekterar över det efteråt kanske du ser det ibland, och du kanske får känslor som du inte riktigt kan sätta fingret på. Men i stort sett sker det helt utan att du lägger märke till det.

Det är också viktigt att förstå är att de vuxna inte hade något ont uppsåt i tanke. De var förmodligen inte ens medvetna om att de började manipulera dig på det här viset. De behövde kontroll och det här var det enda verktyget de hade. Det är helt enkelt så samhället fungerar — de hade omedvetet lärt sig det av sina föräldrar, som i sin tur lärt sig det av sina föräldrar, och så vidare.

Men oavsett vad så blev resultatet detsamma: du gav upp makten att döma dig själv, och i och med det så blev det möjligt att kontrollera dig.

Manipulation och rättfärdigande

Nu har vi svaret på varför passivt undflyende och passiv aggression fungerar.

De är alltså båda en form av manipulation, som utnyttjar att du accepterat att det finns en samling mer eller mindre godtyckliga regler som styr hur du borde bete dig. Genom detta har du lärt dig att låta dig dömas av andra, som därför nu har makt att styra ditt beteende genom att passivt spela på dina känslor.

Det finns en viktig del i det här som jag vill gå in lite närmare på. Nämligen det där behovet att ständigt rationalisera eller rättfärdiga dina egna val, som du kanske känner igen. Den där känslan av att du hela tiden måste kunna motivera dina egna beslut på någon slags logisk grund, för annars är de inte giltiga.

Det behovet är en direkt effekt av att du gett upp makten att dig döma dig själv.

Så om du säger nej, så måste du nu alltid ha en bra anledning till det. Det kan inte bara vara för att du helt enkelt inte vill, utan du måste kunna försvara din vilja med argument som åberopar de olika reglerna du lärt dig. Därför kan du inte bara säga till din vän att “nej, jag vill inte barnvakta Kalle på fredag” och låta det vara anledning nog. Utan du känner dig tvingad att hitta på ett “eftersom jag måste laga middag” eller någon annan dålig ursäkt.

Men i och med att du la till det där lilla eftersom, så öppnade du upp dig för manipulation. Din vän nu kan kontra med “inga problem, jag köper med mig mat”, varpå du måste hitta på en ny ursäkt som din vän accepterar, och så vidare, tills någon av er viker er.

Märk också att du själv här försökte manipulera din vän. Istället för att bara låta henne möta verkligheten att du inte vill passa hennes lille Kalle, så försökte du få henne att ändra sig genom passiv kontroll.

Du har fastnat i en cykel av manipulation och motmanipulation.

Resultat: ett konstant dilemma

Nu tror jag vi äntligen kan förstå varför det är så svårt att säga nej.

För att sammanfatta:

Effekten av allt det här är att du nu sitter fast i ett konstant dilemma.

Om du lyssnar på dig själv och säger nej rakt av, så kommer du låta dig dömas av den andra personens missnöje, och känna dig skyldig över att ha gått emot personens önskan. Men om du istället säger ja, så respekterar du inte dig själv, vilket kommer leda dig djupare och djupare ner i självförakt.

Oavsett vad du gör så förlorar du.

Vägen ut: ett nytt sätt att hantera konflikter

Okej okej. Men vad är lösningen på problemet?

I teorin är lösningen extremt enkel: du behöver ett nytt sätt att hantera konflikter.

Ett sätt som inte triggar dina instinkter att fly eller fäkta, och som undviker hela det här så att säga manipulationskomplexet som vi precis har gått igenom.

Instinkten att fly eller fäkta har tjänat ett verkligt syfte under människans utveckling, och du hade inte varit här idag om dina förfäder på savannen inte haft den. Och den fyller fortfarande ett verkligt syfte när du hamnar i farliga situationer. Men den fungerar inte alls bra för att lösa de flesta vardagliga konflikter som du ställs inför. Så för att hantera dem så måste du lära dig ett nytt sätt att bemöta dem. Ett sätt som är anpassat till verkligheten som du lever i just nu.

Och här kommer vi tillbaka till Dr. Smith, den amerikanska psykologen som jag nämnde i början av artikeln. Alltså han som skrivit boken som allt det här kommer ifrån. Hans lösning är något som han kallar verbal problemlösning, och för att lära sig det har han utvecklat vad han kallar systematic assertive therapy. Fritt översatt stå-på-dig-terapi eller kanske hävdelseterapi.

I grunden går det ut på en enda sak: du måste lära dig att ta tillbaka kontrollen över dig själv. Du måste lära dig att du och bara du kan döma dig själv, att ingen annan har den makten över dig. När du lärt dig det kan du inte längre bli manipulerad, och du behöver inte heller manipulera andra.

Enkelt i teorin — men att faktiskt lära sig det är såklart lättare sagt än gjort.

Men med de rätta teknikerna och tid och övning så är det absolut möjligt.

Exakt vilka tekniker som behövs, och hur du kan lära dig dem, det har jag tyvärr varken plats eller tid att gå igenom här. För den här artikeln är redan lång nog och det är dags att runda av nu. Men jag hoppas att jag åtminstone har svarat på frågan varför det är så svårt att säga nej, och att bara det i sig kanske kan hjälpa dig en bit på vägen. Jag rekommenderar också förstås att du läser boken om du vill veta mer om det här, se referens nedan.

Jag kommer också att återvända till det här ämnet i artiklar framöver, och förklara de olika tekniker som Dr. Smiths systematiska terapi bygger på. Tills dess, om du bara kommer ihåg en sak från den här artikeln, kom ihåg det här:

Du behöver inte förklara dig, att du inte vill är anledning nog.

Referenser