"Solaris" av Stanisław Lem
Psykologen Kris Kelvin anländer till forskningsstationen som svävar ovanför planeten Solaris. Dess yta är täckt av en gigantisk ocean som uppvisar intelligent beteende. Men inte ens efter årtionden av teoretiserande och experimenterande förstår man någonting om den.
Kelvin inser snart att allt inte står rätt till på stationen. Forskningsledaren Gibarian har nyss tagit livet av sig, hans två kolleger beter sig högst sagt märkligt, och underliga saker börjar dyka upp.
Så börjar berättelsen om mötet med Solaris, en utomjordisk varelse som är så olik oss att kontakt verkar omöjlig.
Ja. Kontakten med den. Jag tror att det hela är mycket enkelt. Kontakt innebär utbyte av erfarenheter, begrepp eller åtminstone resultat, olika iakttagelser, men om det nu inte finns något att utbyta?
Just det är kärntemat: det fruktlösa i att försöka förstå, relatera till, och kommunicera med en intelligens som är radikalt olik oss själva.
Boken gavs ut 1961, men frågorna den väcker är tidlösa.
Säger våra modeller och analogier faktiskt något om världen? Eller är de mest en egocentrisk projektion som istället speglar hur vi ser oss själva? Borde vi istället först vända oss inåt innan vi har en chans att förstå något om det utanför?
Människan har gett sig ut för att möta andra världar, andra civilisationer utan att först ha gjort sig helt bekant med sina egna innersta vrår, återvändsgränder, brunnar, barrikaderade mörka dörrar.
Faller vi för samma gamla instinktiva tendens att se mening där ingen finns? Klär vi mystiken i vetenskaplig dräkt för att låtsas att den är något annat?
Solaristiken är således en arvtagare till längesedan utdöda myter, en uppblomstring av mystisk längtan, som inte mänsklig mun längre vågar uttala högt och öppet, och den grundtes som ligger dold djupt inne i fundamenten på dess byggnad är hoppet om Frälsning…
Extra relevant just nu med artificiell “intelligens”, som vi instinktivt tolkar som mänsklig intelligens, trots att den i själva verket är något helt annat.
Rekommenderas.