Tankar om "Vägmärken" av Dag Hammarskjöld

Jag läser tre teman: Gud, politik, och natur.

Gud

För det första var Hammarskjöld en djupt religiös man, det är tydligt. Men han var inte bokstavstroende. Eller ens “troende” alls för den delen, det gör han mycket klart.

Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.

Inte tro, utan istället tillbedjande en Gud bortom tro, i vad jag kallar det frivilliga överlämnandet till den levande Guden — att i varje stund säga ja, lämna dåtiden bakom sig, släppa alla förväntningar på framtiden, och ständigt födas på nytt in i Guds vilja.

— så såg jag att muren aldrig funnits, att ‘det oerhörda’ är här och detta, icke ett annat, att ‘offret’ är här och nu, alltid och allestädes — detta, att “surrenderad” vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig.

Att direkt uppleva och bli ett med den gudomliga kraft som både uttrycker och upplever sig själv genom dig och allt annat liv.

Politik

För det andra kämpade Hammarskjöld uppenbart med att navigera sitt yrkesliv och det politiska spelet utan att förlora fotfästet. Det måste ha varit en oerhörd utmaning för honom att behålla sin djupt spirituella sida och samtidigt bli accepterad i de högsta maktsfärerna.

Hur tröttande att i den roll som är vår tvingas spela en roll som inte är vår: den du innerst måste vara för att fylla din uppgift, får du inte visa dig vara för att tillåtas fylla den. Hur tröttande — och oundvikligt så som människorna nu en gång i regel organiserat sitt samliv.

Även att behålla sin ödmjukhet i framgång, utan att samtidigt förringa framgången.

Att glädjas åt framgången är något annat än att taga den åt sig. Att neka sig det första är för hycklare och livsförnekare; att unna sig det andra är ett nöje för barn som skall hindra dem att bli män.

Natur

För det tredje hyste Hammarskjöld en djup vördnad och kärlek för naturen. Vilket kommer till uttryck i dikter framåt slutet av boken.

Påskliljans daggvåta kalk.
Droppen tvekar
mellan jord och himmel.
Sid. 143.

Överlag är allting i boken väldigt seriöst. Men mitt ibland det annars seriösa dök den här välkomna lättsamheten upp och fick mig att skratta till.

När han såg dem alla fly
trodde skunken
han var djurens konung.
Sid. 153.

Ibland tillkrånglat, men också djupt insiktsfullt

Omdöme då?

Bitvis tycker jag det är bra. Riktigt bra.

Bitvis tycker jag att han kanske krånglar till saker väl mycket. Det kan också vara så att vissa av Hammarskjölds insikter flyger bortom min fattningsförmåga. Förmodligen är det lite av både och.

Rekommenderas.