"Dotter till en dotter" av Inger Alfvén

Tankar om Dotter till en dotter av Inger Alfvén (1940–2022), utgiven 1977.

Jag knöt om den upptill och lät den dansa genom sopnedkastets långa kurviga trumma. Glaset i burkarna krossades i dansen och ljudet blandades med det ihåliga ekandet av själva färden ner i underjorden som ett skri från den gamla Eva-Marie som alltid försökt göra sej lockande som en slickepinne.

Eva-Marie kastar sminket. Och hela den personlighet hon mödosamt byggt upp sedan tidiga tonåren. Som den alltid tillmötesgående, lite otillgängliga kvinna som helt lever för Honom. Alltså för Andro, som är hennes make sedan fem år tillbaka.

Även om vårt förhållande inte var problemfritt, även om Andro kanske hade precis lika fel som alla andra så skulle det aldrig ha fallit mej in att kritisera honom. Jag ville vara lycklig och jag ville att han skulle vara fullkomlig, människan i mitt liv.

Andro är Eva-Maries dröm, och hon är rädd att han ska inse hur tråkig hon är och lämna henne när hon blir gammal och ful. De är gifta men vill båda respektera varandras frihet, och sätter därför inga gränser. Vilket i praktiken betyder att Eva-Marie mest går hemma och väntar, medan Andro är ute och lever runt i sin begynnande karriär som musiker.

Denna obalans kan dock inte hålla för evigt. Och allt eftersom börjar den groende konflikten mellan nedärvda könsroller bubbla upp till ytan och ställas på sin spets.

Hela boken är berättad i jag-form, utifrån Eva-Maries perspektiv.

Det känns trovärdigt. Speciellt gillar jag att problematiken som från början är rätt ensidig, till slut mynnar ut i att handla om två människor som båda försöker göra upp med sina inlärda mönster och mötas som människor.

Rekommenderas.